Första (& enda) gången vi tog oss igenom, jo det var ett lagarbete även om Ola körde. Vi ville först backa oss ut men det gick inte pga en argsint italiensk hantverkare, i en sån där typisk plutteliten lastbil (tänk EPA) som inte borde på köra på allmänna vägar, han hade inte tänkt backa idag utan puttade oss (mentalt) genom gränderna för att sen gasa om oss med en mycket sur min och lämna oss i ett moln av damm.
Nu tänker säkert någon att hur trångt kan det vara - eller hur? Men när det faktiskt är jättetrångt OCH lutar säkert 40grader samtidigt som en trapp sticker ut, en drickfontän sprutar, små trälådor som ska vara fyllda med blommor står längs kanterna och små extra metall skydd i 30 cm höjd kring varje hörn värt att skydda (vilket många är) så blir det lite mycket! Men vi klarade det efter att ha fällt in backspeglarna och bett barnen vara tysta och stilla, stängt av musiken (och den ihärdigt skrikande parkeringssensorn) och med Helena som yttre okulär vägledning.
Men inte igen - aldrig!
Vår värd Roberto berättade häromdagen att byn härstammar från bergsguider, hans frus familj 'Rey' har typ fyra generationer guider och alla bor i La undrar om de designat sin by för att kunna få användning av all sin utrustning och guide-kunskaper även i vardagen...eller bara för att jävlas?
- Posted using BlogPress from my iPhone
